I namnet av de hundratusen jungfrur av det outsägliga mysterium som döljer sig i djupet av alla tidsåldrar, är det nu lämpligt att tala lite om den berömda hinduiska Papapurusha – Jaget. De gamla eremiterna från Ganges heliga land har för vana att visualisera honom, mentalt, i den vänstra sidan av magens bukhåla, och i måttet av en tumme; föreställer de sig honom med ett vilt utseende, rödfärgat skägg och röda ögon, under det att han håller ett svärd och en sköld med en rynkad panna, en symbolisk figur för alla våra psykologiska defekter… Ett oförglömligt ögonblick av exotisk orientalisk skönhet, är detta när de gamla anakoreterna sjunger sina heliga mantras och koncentrerar sig extatiskt på navelregionen… I dessa utsökta stunder av oanad salighet, bör yogin tänka på Papapurusha, under det han föreställer sig honom reducerad till aska i den sprakande elden… Tårar av djup ångerfullhet på grund av de fel som begåtts alltsedan forna tider, faller ner från den botfärdiges ögon, vilken, i helig tystnad, vädjar till sin Gudomliga Moder Kundalini att hon eliminerar en eller annan psykologisk defekt från hans inre.

Samael Aun Weor
Parsifal Avslöjad, kapitel 21

0 Comments

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

In the name of the one hundred thousand virgins of the ineffable mystery that is hidden in the depths of all ages, it is now important to talk a little about the famous Hindustani Papapurusha (the ‘I’). The old hermits from the sacred land of the Ganges have the custom of mentally visualizing it in the left side of the cavity of the stomach, having the size of the thumb. They imagine it with a fierce aspect, its eyes and beard a red color, holding a sword and shield with a furrowed brow, a symbolical figure of all our psychological defects… When the anchorite elders chant their sacred mantras and concentrate themselves ecstatically in the region of their navel, it is a mystical, unforgettable moment of exotic, oriental beatitude… In those delectable moments of unsuspected joy, the yogi must think in the Papapurusha, imagining it being reduced to ashes within the crackling fire. Tears of profound repentance for the deeds committed in ancient times fall from the eyes of the penitent one, who in holy silence beseeches his Divine Mother Kundalini to eliminate this or that psychological defect from his interior.

Samael Aun Weor
Parsifal Unveiled, chapter 21

0 Comments

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Au nom des cent milles vierges de l’ineffable mystère qui se cache au fond de tous les âges, il convient maintenant de parler un peu du fameux Papapurusha hindou – le Moi. Les vieux ermites de la terre sacrée du Gange ont coutume de le visualiser, mentalement, du côté gauche de la cavité de l’estomac, et de la taille du pouce ; ils l’imaginent d’un aspect féroce, les yeux et la barbe rouge, portant épée et bouclier, avec les sourcils froncés, figure symbolique de tous nos défauts psychologiques… Inoubliable est le moment mystique d’exotique béatitude orientale où les anciens anachorètes chantent leurs mantras sacrés et se concentrent fixement sur la région du nombril… En ces instants délicieux de bonheur insoupçonnable, le yogi doit penser au Papapurusha, l’imaginant réduit en cendres dans le feu qui crépite… Des larmes de profond repentir pour les fautes commises depuis les temps antiques, tombent des yeux du pénitent qui, en saint silence, supplie sa Mère Divine Kundalini d’éliminer de son intérieur tel ou tel défaut psychologique.

Samael Aun Weor
Le Parsifal Dévoilé, chapitre 21

0 Comments

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Pratica indù di immaginazione per l’annichilazione dell’io
En nombre de las cien mil vírgenes del misterio inefable que se oculta en el fondo de todas las edades, conviene ahora hablar un poco sobre el famoso Papapurusha indostánico –el Yo–. Los viejos ermitaños de la sagrada tierra del Ganges tienen la costumbre de visualizarlo, mentalmente, en el lado izquierdo de la cavidad del estómago, y de la medida del dedo pulgar; se lo imaginan con fiero aspecto, ojos y barba de color rojo, y sosteniendo espada y escudo con el ceño fruncido, figura simbólica de todos nuestros defectos psicológicos… Místico momento inolvidable de exótica beatitud oriental, es aquel en que los ancianos anacoretas cantan sus mantras sagrados y se concentran extáticos en la región del ombligo… En esos instantes deliciosos de insospechable dicha, el yogui debe pensar en el Papapurusha, imaginándoselo reducido a cenizas entre el fuego que chisporrotea… Lágrimas de profundo arrepentimiento por las faltas cometidas desde los antiguos tiempos, caen de los ojos del penitente, quien, en el silencio santo, suplica a su Madre Divina Kundalini que elimine de su interior tal o cual defecto psicológico.

Samael Aun Weor
El Parsifal Develado (capítulo 21)

0 Comments

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Στο όνομα των εκατό χιλιάδων παρθένων του άφατου μυστηρίου που κρύβεται στο βάθος όλων των εποχών, είναι ωφέλιμο τώρα να μιλήσουμε λίγο σε σχέση με τον διάσημο ινδοστανικό Papapurusha -το Εγώ-. Οι αρχαίοι ερημίτες της ιερής γης του Γάγγη έχουν τη συνήθεια να τον βλέπουν με τον νου, διανοητικά, στην αριστερή πλευρά της κοιλότητας του στομαχιού και στο μέγεθος του αντίχειρα. Τον φαντάζονται με άγρια όψη, μάτια και γένια κόκκινου χρώματος και να κρατάει σπαθί και ασπίδα συνοφρυωμένος, συμβολική μορφή όλων των δικών μας ψυχολογικών ελαττωμάτων… Μυστικιστική αλησμόνητη στιγμή εξωτικής ανατολικής μακαριότητας είναι εκείνη κατά την οποία οι γέροντες αναχωρητές τραγουδούν τα ιερά μάντρας και συγκεντρώνονται εκστασιασμένοι στην περιοχή του ομφαλού… Σε αυτές τις υπέροχες στιγμές ανείπωτης ευτυχίας, ο γιόγκι πρέπει να σκέφτεται τον Papapurusha, να τον φαντάζεται να ελαττώνεται σε στάχτες μέσα στη φωτιά που σπινθηρίζει… Δάκρυα βαθιάς μεταμέλειας για σφάλματα που διαπράχθηκαν από τους αρχαίους χρόνους κυλούν από τα μάτια του μετανοημένου, ο οποίος, στην άγια σιωπή, ικετεύει την Θεϊκή του Μητέρα Κουνταλίνι να εξαλείψει από το εσωτερικό του αυτό ή εκείνο το ψυχολογικό ελάττωμα.

Samael Aun Weor
Ο Πάρσιφαλ Αποκαλυμμένος, κεφάλαιο 21

0 Comments

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Em nome das cem mil virgens do mistério inefável que se esconde no fundo de todas as idades, convém agora falar um pouco sobre o famoso Papapurusha hindustânico – o Eu. Os velhos eremitas da sagrada Terra do Ganges têm o hábito de visualizá-lo, mentalmente, no lado esquerdo da cavidade do estômago, e da medida do dedo polegar; imaginam-no com feroz aspecto, olhos e barba de cor vermelha, e segurando espada e escudo com o cenho franzido, figura simbólica de todos os nossos defeitos psicológicos… Místico momento inesquecível de exótica beatitude oriental, é aquele em que os anciãos anacoretas cantam seus mantras sagrados e se concentram estáticos na região do umbigo… Nesses instantes deliciosos de insuspeitável dita, o iogue deve pensar no Papapurusha, imaginando-o reduzido a cinzas em meio ao fogo que crepita… Lágrimas de profundo arrependimento pelas faltas cometidas desde os tempos antigos, caem dos olhos do penitente, que, no silêncio santo, suplica a sua Mãe Divina Kundalini que elimine de seu interior este ou aquele defeito psicológico.

Samael Aun Weor
O Parsifal Desvelado, capítulo 21

0 Comments

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

În numele celor o sută de mii de Fecioare ale misterului inefabil care se ascunde în profunzimea tuturor vârstelor, acum trebuie să vorbim puțin despre faimosul Papapurusha indian (Eul). Bătrânii pustnici de pe pământul sacru al Gangelui au obiceiul de a-l vizualiza, mental, în partea stângă a cavității stomacului și de mărimea degetului mare. Și-l imaginează cu aspect fioros, ochi și barbă de culoare roșie, și ținând spada și scutul cu fruntea încruntată, figură simbolică a tuturor defectelor noastre psihologice. Moment mistic de neuitat, de beatitudine exotică orientală, este acela în care bătrânii anahoreți cântă mantrele lor sacre și se concentrează hieratic la regiunea buricului. În acele clipe minunate de fericire nebănuită, yoghinul trebuie să se gândească la Papapurusha, imaginându-și-l redus la cenușă, în focul care sfârâie. Lacrimi de remușcare profundă, pentru greșelile făcute încă din vremuri antice, cad din ochii penitentului care, în tăcerea sfântă, o imploră pe Divina sa Mamă Kundalini să îi elimine din interior cutare sau cutare defect psihologic.

Samael Aun Weor
Parsifal dezvăluit, Capitolul 21

0 Comments

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

U ime onih sto hiljada devica neizrecive misterije koja se krije u dubini svih doba, red je da govorimo malo o slavnom hinduskom Papapurushi – Ja. Stari pustinjaci u svetim mestima reke Gang imali su običaj da ga vizualizuju veličine palca, mentalno, na desnoj strane stomaka; imaginirali su ga sa užasnim likom, sa očima i bradom crvene boje, i sa mačem i štitom, namrštenog, kao simboličnu sliku svih naših psiholoških defekata… Nezaboravni mistički momenat egzotičnog orijentalnog blaženstva jeste taj kada stari anahoreti pevajući svoje svete mantre i, ispunjeni ekstazom, koncentrišu se na oblast pupka… U tim slatkim momentima nenaslućene sreće, jogin treba da misli na Papapurushu, imaginirajući da ga vidi svedenog na pepeo, usred vatre koja iskri… Liju se suze dubokog kajanja za greške još iz starih vremena iz očiju pokajnika koji, u svetoj ćutnji, preklinje svoju Božansku Majku Kundalini da izbaci iz njegove unutrašnjosti taj psihološki defekat.

Samael Aun Weor
Otkriveni Parsifal, poglavlje 21.

0 Comments

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*