Högt älskade vänner:
Jag fattar pennan för att vända mig till er och vid detta tillfälle, för att tala till er om två gravyrer -liknande- och vilka har sitt ursprung i boken Pia Desideria. I båda fallen handlar det om …
…SJÄLEN, BUNDEN VID ETT OK, FÅR KVARNSTENEN ELLER OLJEPRESSEN ATT RÖRA SIG
Detta motiv om själen som är bunden vid ett ok är i själva verket mycket tidigt, det utgör till och med en del av det straff som själarna underkastades så länge som de var bundna till ÖDETS HJUL eller SAMSARA, som ligger till grund för de tibetanska eller hinduiska teogonierna. Till och med i de kristna skrifterna omnämns, förvisso, fallet med hjälten SAMSON, som, efter att ha låtit sig förföras av DELILA, förlorade sina själsliga och fysiska krafter, och kom till och med att förlora sin andliga vision vilket hade gjort honom oövervinnerlig inflör farorna i den mänskliga existensen. Det är mycket viktigt att betona att stenen som, i dessa fall, alltid roterar runt axeln, som esoteriskt sett, symboliserar sexualiteten och ödets belastning.
I denna gravyr är själen bunden med några rep, vilka i sin tur är fästa vid några kedjor, som inte låter den slippa undan dess martyrskap, under det att en änglalik individ uppfyller uppgiften att piska den på grund av de olika skulder som denna själv har ackumulerat under sin existens. Så agerar Karmalagen och des Arkonter, kära läsare: De förföljer oss här och där och överallt, för att uppbära våra tionde vilka vi har ackumulerat genom våra onda handlingar, såväl de som begåtts i tidigare existenser som i den nuvarande.
Denna illustration åtföljs av en fras på latin som lyder på detta sätt:
«Vide humilitatem meam et laborem meum et dimitte universa delicta mea. Psal. 24:18».
Översättning:
‘Se min misär och mitt lidande, och ta inte alla mina förbrytelser och synder i beaktan’. Föregående utrop är den permanenta vädjan som själen gör till Ödets Arkonter för att be dem om barmhärtighet och hjälp.
I den engelska varianten, är gravyren mer utarbetad, låt oss se:
I det här andra fallet, tålmodiga läsare, visar gravyren oss en hel mekanism som sätts igång just precis för att straffa själarna.
Såväl i den första gravyren som i den andra, har den bestraffade själen sina ögon förbundna, som varning för det tillstånd av sovande Medvetande som den befinner sig i, vilket leder till en oupphörlig upprepning av dess egna misstag. Vår blindhet, högt skattade läsare, tillåter oss inte att se djupet av våra misstag och det gör våra liv mer motiga.
Gravyren åtföljs av en fras på engelska som säger till oss:
«Look upon my adversity and misery, and forgive me all my sin. Psal. 25:17».
Översättning: ‘Se på min motgång och min misär, och förlåt mig för alla mina synder. Psaltaren 25:17’.
Översättning av den generella kommentaren beträffande bilden:
‘I min närhet snurrar det tunga och outtröttliga hjulet, och jag upptäcker att min uppgift utan slut fortfarande håller på att inledas: inom denna krets, fastbunden genom en underlig magi, befinner jag mig ännu i rörelse, men ingen terräng vinner jag’.
Allt detta säger oss, mycket riktigt, att det förefaller som vår karma inte tar slut och att, trots att vi vill ta oss ur denna fälla, lyckas vi inte vinna terräng för vår frigörelse. Gnostiskt sett, vet vi alla att det enda sättet att överge vår karma är att tillämpa de tre faktorerna av Medvetandets Revolution och ATT FÖRSÖKA GENOMLEVA SJÄLVPÅTAGNA LIDANDEN OCH MEDVETNA UPPOFFRINGAR…
Därefter fortsätter en annan text som säger till oss:
‘Icke desto mindre, är jag inte så trött på mina kedjor, utan jag pålägger mig fortfarande andra. Eftersom synden alltid har denna förbannelse som åtföljer den, för att ge stöd åt den första förbrytelsen genom en annan som är värre. Och även om jag såg den hotande pesten på långt håll kunde hela faran inte hindra min vilja. Lasten och dygden, min själ, som en båt som plågas mellan vind och tidvatten. Njutningen, lastens förmedlare, hit lockar han mig till sig. Där, drar dess efterföljare, smärtan, på nytt mig till sig; njutningen kommer, emellertid, segerviss från fältet, och gör så att min själ hyllar den. Smärtan gör ett segervarv med lasten, placerad, så som slaven, vid sidan av den store erövraren.,’.
‘På så vis, härskar lasten och dygden växelvis, under det att jag, med en möda utan ände, är underkastad båda, och för att öka mina smärtor, som om de vore alltför ringa, kommer din tunga hand bakom alla [karmas hand] och, med hårda och genomträngande slag, korrigerar den denna synd, som i sig självt blivit mer än bestraffad. Åh! Granska med förbarmande min smärta, och använd några mildare lindringsmetoder! ’…..
Detta är det fruktansvärda dilemma i vilket vår Essens rör sig, kära vänner, och allt på grund av vår bristande beslutsamhet.
Oremus…..
KWEN KHAN KHU
