Den inre självobservationen av oss själva är ett praktiskt medel för att uppnå en radikal förändring.
Att veta och observera är olika. Många förväxlar observationen av sig själv med vetande.
Vi vet att vi sitter på en stol i ett rum, men det betyder inte att vi observerar stolen.
Vi vet att vi befinner oss i ett negativt tillstånd vid ett visst tillfälle, kanske med något problem, eller vi oroar oss av en eller annan orsak, eller vi befinner oss i ett tillstånd av obehag eller ovisshet, etc., men det betyder inte att vi observerar detta.
Känner du dig fientligt inställd gentemot någon? Tycker du illa om en viss person? Varför? Du kanske säger att du känner den personen… Snälla du!, observera honom eller henne, att känna är aldrig att observera; förväxla inte att känna med att observera.
Den observation av sig själv som är aktiv till hundra procent, är ett medel att förändra sig själv, medan vetande som är passivt inte är det.
Att veta är förvisso inte an akt av uppmärksamhet. Den uppmärksamhet som riktas mot det inre av oss själva, mot vad som sker i vårt inre, är däremot något positivt, aktivt…
När det gäller en person som man inte tycker om, bara för att vi känner så och många gånger utan någon som helst anledning, kan man lägga märke till den mångfald av tankar som samlas i det mentala sinnet, den hop av röster som talar och skriker på ett oordnat sätt inom oss själva, vad de säger, de obehagliga känslor som uppstår vårt inre och den obehagliga eftersmak som allt detta lämnar i vårt psyke etc., etc.
I ett sådant tillstånd inser vi uppenbarligen att vi i vårt inre behandlar den person som vi inte tycker om mycket illa.
För att kunna se allt detta måste vi onekligen på ett avsiktligt sätt rikta vår uppmärksamhet mot oss själva, inte med passiv uppmärksamhet.
Dynamisk uppmärksamhet kommer faktiskt från observatörens sida, medan tankar och känslor tillhör det observerades sida.
Allt detta får oss att förstå att vetande är någonting fullständigt passivt och mekaniskt,
i uppenbar kontrast till observationen av oss själv, som är en medveten handling.
Med detta vill vi inte säga att den mekaniska observationen av sig själv inte förekommer, men den typ av observation har inget att göra med den psykologiska självobservation som vi syftar på.
Att tänka och att observera visar sig också vara olika saker. Varje individ kan kosta på sig lyxen att tänka allt vad de vill om sig själva, men detta betyder inte att man verkligen observerar sig själv.
Vi behöver se de olika ”Jagen” när de agerar, upptäcka dem i vårt psyke, förstå att en viss procent av vårt medvetande finns i var och en av dem och ångra att vi skapat dem etc.
Vi kommer då att utropa: ”Men vad håller detta JAG på med?”, ”Vad säger det?”, ”Vad vill det?”, ”Varför plågar det mig genom sin lystenhet, genom sin vrede?”, etc., etc., etc.
Då kommer vi inom oss själva att se hela denna rad av tankar, känslor, begär, passioner, privata komedier, personliga dramer, utstuderade lögner, yttranden,
ursäkter, osunda attityder, bäddar av liderlighet, bilder av lystenhet, etc., etc., etc.
Innan vi somnar, precis i övergångsperioden mellan vaket tillstånd och sömn, kan vi förnimma olika röster som talar med varandra i vårt mentala sinne, det är de olika Jagen som i dessa stunder måste avbryta all kontakt med de olika centrum i vår organiska maskin, för att därefter sjunka ned i den molekylära världen i den ”Femte Dimensionen”.
Revolutionerande Psykologi, kapitel XXI, “Observation av sig själv”
Samael Aun Weor
