Mycket uppskattade läsare:
Jag tar bokstäverna till hjälp för att förmedla några kommentarer beträffande denna gravyr titulerad…
…FORTITVD
Denna gravyr tillhör även konstnären Pieter Brueghel, den Äldre, och dess titel betyder ‘STYRKA’.
Först av allt förmedlar jag några kommentarer till er:
«Styrkan, som en av de huvudsakliga dygderna, har varit föremål för reflektion hos tänkare allt sedan forntiden när man lade grunden till detta koncept. Denna dygd består av många visuella, såväl som mytologiska föregångare –hjälten Herkules – såsom bibliska –Samson-. […]
Denna dygd yttrade sig inte visuellt i forntiden på ett allegoriskt sätt, utan den identifierades med den berömde hjälten Herakles/Herkules, vilken representerade alla dessa egenskaper och funktioner mycket väl, vilka tänkarna tillskrivit denna dygd –kurage, konstans-…
Under Medeltiden var bilden av krigaren, klädd i ringbrynja, hjälm, sköld, lans och svärd, mer vanligt förekommande när det gällde att visualisera styrkan.
Under tolvhundratalet fortsatte tendensen att representera styrkan genom en krigisk bild, som vi finner i olika upplagor av Speculum Virginium eller i de franska gotiska katedralerna. Såväl i Notre Dame i Paris som i Amiens och Chartres, representerade man styrkan genom kuraget, en kvinna -med sina långa klädnader – beväpnad med en lans och en sköld med syftet att uthärda svårigheterna med ett mod som aldrig svek. Styrkan representerad i reliefer i de gotiska franska katedralerna, förutom att den uppvisar den typiska krigaraspekten, håller hon i en sköld som bär ett lejon som märke. Detta upprepas även i katedralen i Reims […]. Närvaron av ett lejon tillsammans med denna dygd är inte förvånande om man beaktar de visuella föregångarna baserade på Herakles/Herkules och speciellt det första av hans storverk, lejonet från Nemea.
Trots att bilden av styrkan erbjuder en tydlig kontinuitet genom hela medeltiden, uppstår ett nytt attribut, från och med trettonhundratalet. I ett valv i Santa Maria Novella -Nardo di Cione och Giovanni del Biondo, 1355-1360, Florens – finner vi styrkan med det traditionella lejonhuvudet som hjälm och med en pelare […] Pelaren är ett emblem för konstansen, en representation av kraften eftersom den är för en byggnad vad kraften är för en människa.
I detta fall representerar gravören Pieter Brueghel styrkan som en kvinna med änglavingar, som upprätthåller en pelare med sin högra hand och med sin vänstra håller hon fast ett vilddjur som hon har kuvat under sina fötter. På huvudet bär hon ett städ. I centrum av gravyren finner man en medeltida fästning med fyra torn, skyddad av en stödmur och omgiven av en vattenkanal. Utanför fästningen, i de fyra väderstrecken, finns våldsamma scener av strider mellan krigare och groteska djuriska former, vilka utan tvekan representerar mänskliga defekter. Historikerna kommenterar att det i mitten av fjortonhundratalet uppstod en ny typ av symboliska dygder laddade med ikonologiska attribut som är svåra att dechiffrera. Upphovet till denna ikonografi förlades av Males till Frankrike, men senare studier har visat att, trots att man var ovetande om den primära källa som utformade dem, hade de dykt upp i den franska och flamländska miljön, och hade nått Kastilien genom upplysta manuskript som cirkulerade. Det är mycket troligt att dessa symboler, svåra att dechiffrera tillhör alkemisternas språk».
Texten på latin som åtföljer gravyren lyder på följande sätt: ANIMVM VINCERE, IRACVNDIAM COHIBERE CAETERAQ[UE] VITIA ET AFFECTVS COHIBERE VERA FORTITVDO EST.
Översättning av den latinska frasen: ‘Att besegra högmodet, hejda vreden och hejda övriga laster och passioner är sann styrka’.
Vi befinner oss, kära vänner, med en mycket tydlig representation av den dygd som STYRKAN representerar. Denna dygd visar sig i oss ju mer vi närmar oss VARAT. Därför är det sagt: VARAT kan allt -han är ALLSMÄKTIG-.
Det är otvivelaktigt att stykan är intimt föbunden med KYSKHETEN. Därför, ju mer kyska vi kan uppnå att vara desto större kommer vår styrka att vara inför de olika omsvängningarna i vår existens.
Denna dygd, i likhet med många andra, ser vi representerad i en kvinna- för dygderna är juveler som tillhör vår Gudomliga Moder-. Denna kvinna framträder bevingad, bärande på en pelare i sin högra hand och med den vänstra ser man henne kuvande ett avskyvärt vilddjur – en symbol för ett av alla dessa psykologiska aggregat som vi bär inombords-.
Det är intressant att se ett städ på huvudet på denna kvinna, vilket representerar den kapacitet som styrkan har att uthärda alla fysiska och moraliska bördor som kan hota vårt materiella eller psykiska liv.
Utan tvekan tillåter denna dygd oss att förbli orubbliga såsom pelaren i ett tempel, vilket är skälet till att hon håller en med sin högra hand. Mästare Samael själv kommenterar för oss i flera av sina verk att ordet Virtud har en rot som förbinder det med viriliteten, denna rot är vir, och detta påminner oss om de dygder som vi måste förvärva.
Det är av den anledningen som vi tidigare har betonat att dygden av styrka är mycket förknippad med transmutationen av våra sexuella sekretioner, det vill säga, vår kyskhet. Vanligtvis är svaga personer, sexuellt talat, inte alls starka i någonting…
Det är märkligt att man när man konstruerar en byggnad, arkitektoniskt talat, som tjänar till att försvara oss militärt mot våra fineder kallar vi det fästning. Översättarens anteckning: [fortaleza på spanska, viket även betyder styrka] Detta är fallet i vår gravyr, för i den centrala delen av denna kan vi, mycket riktigt, lägga märke till en militärfästning med dess fyra torn vända mot de fyra väderstrecken. Denna fästning är vårt andliga liv, som bör beskydda oss över allt annat mot de konstanta attackerna från våra tiotusen aggregat. Detta är betydelsen av de blodiga strider som vi observerar, håller på att utkämpas i omgivningarna runt denna fästning. Denna fästning -om vi observerar väl- har vatten som omger den för att förhindra fienderna till VARAT att kunna närma sig den. Detta är kvicksilvervattnen, vilka är grunden till vårt inre arbete.
Det är intressant att påstå att i dessa strider ser vi arméer som strider mot groteska djuriska former, och detta påminner oss om de olika autonoma och självmedvetna delar som utgör vårt Sanna Vara som attackerar mångfalden av det pluraliserade djuriska Egot.
Ovanför, i bakgrunden av gravyren, kan man uppmärksamma ett hav –de alkemistiska filosofernas hav- och en segelbåt som är representativ för den alkemiska resa som den hängivna alkemisten genomför.
Det är inte nödvändigt att kommentera att sökandet efter vår gudomliga identitet medför väldigt många strider, och för att uthärda dem med all den tyngd som de har med sig behöver vi alltid denna ädla dygd som vi kallar STYRKA.
Den latinska frasen betonar för oss det behov som vi har av denna underbara dygd för att inte vackla i vår längtan och inte låta oss nedslås i våra själsliga tillstånd, vilka är så nödvändiga för att ståndaktigt hålla oss kvar på den Hemliga Vägen.
Jag tillägger nu några fraser vilka, på ett vältaligt sätt, är förbundna med allt det som tidigare sagts:
«Det finns bedrövelser där vi inte finner tröst hos någon och i vilka ett starkt hjärta endast kan vädja till sin egen styrka ».
Schiller
«Styrkan börjar växa i proportion till belastningen ».
Thomas
«Inget är så svårt att man inte kan förvärva styrkan ».
Julius Cesar
«Den sanna styrkan är den som alltid gör oss orubbliga när det handlar om dygden ».
Plutarkos
«Det är inte att orka mycket, utan att genomlida det, som är den sanna styrkan ».
Antonio López de Vega
Kwen Khan Khu
