Mycket kära vänner:
DE FEM REGIONERNA I HELVETESVÄRLDARNA
Jag skyndar mig att skriva till er, tålmodiga läsare, för att förmedla en kommentar till er som vår Avatar tack och lov överlämnade till oss i ett av sina föredrag som finns bevarade i Det Femte Evangeliet. I detta, beskriver den Vördnadsvärda Mästaren för oss, på ett detaljerat sätt, med visshet, de upplevelser som själarna genomlider i de involutiva kretsarna av vår planet när deras INVOLUTION har nått dem.
En tjänare ger absolut vittnesmål om att dessa sanningar som uttryckts av vår Avatar är absolut sanna, eftersom mitt Sanna Vara har tillåtit mig att befinna mig i dessa regioner och de är precis som vår välsignade Guru beskriver dem:
Utan något mer lämnar jag er nu med den Upphöjde:
HELVETESVÄRLDARNAS FEM REGIONER
«Det finns hundraåtta existenser, och det träd som inte ger frukt kommer att skäras ner och kastas i elden. Det är inte alls angenämt, mina kära bröder, att gå in i Helvetesvärldarna. Den första zonen under jordens epidermis är väldigt lik livet här, på ytan. I denna första zon, har vi folk som är klädda i samma stil som här: affärsmän, marknader, kabaréer, kaféer, folk är klädda på ett liknande sätt.
I den andra zonen ser man redan manliga svarta magiker med sina röda tunikor; kvinnliga svarta magiker klädda i klädnader med korsade drakar, med sina röda turbaner; tempel av svart magi; mörkrets furstar, det vill säga, stora herrar som Bael, Baal, alla dem.
I den tredje zonen växer ondskan, man ser fruktansvärda saker.
Där någonstans, i den fjärde eller femte zonen ser man omänskliga varelser förvandlade till djur, hästar med horn såsom enhörningen, gigantiska hundar med horn, djuriska figurer av alla slag. De har gått in i djurinvolutionens stadium.
Därefter, från den femte zonen och vidare börjar man här redan att se de som var människor-eller åtminstone humanoider – förvandlade till något som liknar växter. De liknar skuggor som genomkorsar väggarna till dessa boningar av Svart Magi, skuggor som glider fram så som skuggor, etc. De är i färd med att rekapitulera växtprocessen.
Därefter, i Jordens levande kärna, i hela centret av planeten Jorden, kan vi förnimma de förtappade förvandlade till sten.
En gång stannade jag där i det inre av vår planetära organism för att utforska den under flera timmar, och förflyttade mig i det astrala genom denna levande kärna tillhörande planeten Jorden.
Detta var skrämmande, en tung atmosfär. Några häxor från Averno passerade där nära mig, de gick in i ett förskräckligt kök för att preparera sina dekokter, i dessa regioner bekymrade de sig fortfarande för att göra det onda. Jag fick infallet att gå in i ett kyffe som var olycksbådande och där fann jag och jag såg på en njutningssäng en prostituerad som långsamt disintegrerades, lite i taget: hon bedrev otukt med varje larv som passerade genom dessa platser, och hon började smälta –lägg märke till detta– som ett stearinljus, långsamt, hon förlorade händerna, armarna och fötterna lite i taget. Plötsligt såg jag en sten med ett slags huvud som rörde sig. Jag sade något och detta huvud begränsade sig till att upprepa vad jag sade; jag sade något annat och huvudet upprepade; och allt som jag sade, upprepade detta huvud. Det var någon som hade varit en förskräcklig svart magiker och nu var han redan fossiliserad, i en process av disintegrering. Jag stannade i flera timmar i dessa regioner, utforskande. De förtappade blir till stoft, och de lider på ett skrämmande sätt för att tiden är överdrivet lång. Där förefaller minuterna vara sekel, tiden som sten outhärdlig. Många ber om döden, och det dröjer innan den kommer. Lyckliga är de som dör där, för slutligen kommer de ut i solljuset. Men de som ännu inte dör, de som måste vänta, vädjar om att dö, de bönfaller, däri ligger deras smärta. Men, slutligen dör de också.
Alla, absolut alla förtappade, ser vi i en förstörelseprocess, av involutivt slag, från region till region genom de nio kretsarna till dess att de, slutligen, når staden Dite, som man symboliskt säger i Den gudomliga komedin, det vill säga, i själva Jordens kärna, i dess stabilitetscentrum. De går neråt i enlighet med lagen om världarnas gravitation, i enlighet med fallandets lag. Och om man noggrant observerar detta stabilitetscentrum, ser man hur alla kosmiska krafter förenas där, eftersom inuti själva kärnan, i en viss högre atomisk zon, befinner sig redan några Devor som väntar på dem. När någon har passerat genom den Andra Döden, när Essensen har befriats, när Egot har förvandlats till stoft, då undersöks denna Essens av Devorna och om de verkligen ser att den är ren, går denna Essens ut genom dessa atomiska dörrar fram till solljuset, fram till ytan. Det vill säga de förenas där, i detta stabilitetscentrum, sakerna av involutivt slag och de som är förbundna med Anden. Där uppnås den Andra Döden som ger oss tillgång till en ny evolution, där uppnår man den ursprungliga renheten. Det skulle vara det maximala nedstigandet, och just precis där, i denna maximala punkt, börjar evolutionen på nytt».
Det Femte Evangeliet, volym II.
Föredrag «Själsliga återverkningar av Fallandets Lag »,
sid. 317, 318.
Jag lämnar er nu några fraser att reflektera över:
«Om kyskheten inte vore en dygd, skulle den, inte desto mindre, vara en styrka».
Jules Renard
«Den som spottar mot himlen, på ryggen faller det ner på honom».
Juan de Torres
«Verka för att förhindra brott för att inte behöva bestraffningar».
Konfucius
«Straffet kommer in i människans hjärta från det ögonblick då hon begår förbrytelsen».
Hesiodos
«Och stoftet återvänder till Jorden, som var det, och anden återvänder till Gud, som gav det».
Bibeln
TV NE CEDE MALIS.
─‘Ge inte efter för misstagen’─.
KWEN KHAN KHU
Las cinco regiones de los mundos infiernos
• V.M. Kwen Khan Khu
• En Vida Y Muerte, Dimensiones
Muy amados amigos y amigas:
Me apresuro a escribiros, pacientes lectores, para haceros llegar un comentario enhorabuena entregado por nuestro Avatara en una de sus cátedras contenidas en El Quinto Evangelio. En la misma, el Venerable Maestro nos describe minuciosamente cómo son, ciertamente, las vivencias que sufren las almas en los círculos involutivos de nuestro planeta cuando les ha llegado a ellas su INVOLUCIÓN.
Un servidor da testimonio absoluto de que estas verdades expresadas por nuestro Avatara son absolutamente ciertas, pues mi Real Ser me ha permitido estar en tales regiones y son tal cual las describe nuestro bendito Gurú.
Sin más os dejo con las palabras del Excelso:
LAS CINCO REGIONES DE LOS MUNDOS INFIERNOS
«Hay ciento ocho existencias, y árbol que no da fruto es cortado y echado al fuego. No es nada agradable, mis caros hermanos, ingresar en los Mundos Infiernos. La primera zona bajo la epidermis de la tierra es muy semejante a la vida aquí, sobre la superficie. En esa primera zona, tenemos gentes vestidas al estilo de aquí: comerciantes, mercados, cabarés, cafés, las gentes vestidas en una forma igual.
En la segunda zona ya se ven magos negros con sus túnicas rojas, negras; magas negras vestidas con sus vestiduras con dragones atravesados, sus turbantes rojos; templos de magia negra, etc.; príncipes de las tinieblas, es decir, grandes señores como Bael, Baal, todos ellos.
En la tercera zona crece la maldad, se ven cosas horribles.
Por ahí, en la cuarta o quinta zona ya ve uno a los seres antihumanos convertidos en bestias, caballos con cuernos como el unicornio, en perros gigantescos con cuernos, figuras animalescas de toda índole. Han entrado en estado de involución animal.
Después, de la quinta zona en adelante comienza uno a ver ya a los que fueron humanos aquí –o por lo menos humanoides– convertidos en algo semejante a las plantas. Parecen sombras que atraviesan los muros de esas mansiones de la Logia Negra, sombras que se deslizan como ramas, etc. Se está recapitulando el proceso vegetal.
Luego ya, en el núcleo vivo de la Tierra, en todo el centro del planeta Tierra, podemos percibir a los perdidos convertidos en piedra.
Una vez permanecí yo en el interior de nuestro organismo planetario investigando durante horas enteras, moviéndome en astral por ese núcleo vivo del planeta Tierra. Aquello fue espantoso, una atmósfera pesada. Allí, algunas brujas del Averno pasaron cerca de mí, entraron a una horrible cocina para preparar sus pócimas, todavía en esas regiones preocupadas por hacer el mal. Se me ocurrió entrar en el cuartucho de mal agüero que por allí hallé y vi sobre un lecho de placer a una prostituta que se desintegraba lentamente, poco a poco: fornicaba, cohabitaba con cuanta larva pasara por esos lugares, y se iba derritiendo –háganse cuenta ustedes– como una veladora, lentamente, perdiendo de ella manos, brazos y pies poco a poco. De pronto, vi una piedra con una especie como de cabeza que se movía. Algo dije y aquella cabeza se limitó a repetir lo que yo dije; dije otra cosa y repitió la cabeza; y todo aquello que dijera, tal cabeza lo repetía. Era alguien que había sido un terrible mago negro y ahora ya estaba fosilizado, en proceso de desintegración. Duré horas enteras en aquellas regiones, investigando. Se van volviendo polvo los perdidos, y sufren horrorosamente porque el tiempo es exageradamente largo. Allí, los minutos parecen siglos, tiempo de roca insoportable. Muchos piden la muerte, y ella demora en llegar. Dichosos los que allí mueren, porque al fin salen a la luz del sol. Pero los que no mueren todavía, los que tienen que aguardar, suplican por la muerte, la ruegan, ahí está su dolor. Sin embargo, al fin mueren también.
A todos, absolutamente todos los perdidos, los vemos en un proceso de deterioro, de tipo involutivo, de región en región a través de los nueve círculos hasta llegar, por último, a la ciudad de Dite, como se le dice simbólicamente en La divina comedia, es decir, hasta el núcleo mismo de la Tierra, hasta su centro de estabilidad. Van descendiendo de acuerdo con la ley de la gravedad de los mundos, de acuerdo con la ley de la caída. Y si uno observa cuidadosamente ese centro de estabilidad, ve como confluyen allí todas las fuerzas cósmicas, porque dentro de ese mismo núcleo, en cierta zona atómica superior, se encuentra ya uno a los Devas que lo aguardan. Cuando alguien ha pasado por la Muerte Segunda, cuando la Esencia se ha libertado, cuando el Ego ha sido vuelto polvo, entonces tal Esencia es examinada por los Devas y si ellos realmente la ven pura, tal Esencia sale por esas puertas atómicas hasta la luz del sol, hacia la superficie. Es decir, allí se conjugan, en ese centro de estabilidad, las cosas de tipo involutivo y las del Espíritu. Allí se logra la Muerte Segunda que nos da el acceso hacia una nueva evolución, allí se consigue la prístina pureza. Sería el máximum del descenso y, precisamente ahí, en ese punto máximo, se reinicia la evolución».
El Quinto Evangelio, tomo II.
Conferencia «Repercusiones anímicas de la Ley de la Caída», págs. 317, 318.
Os dejo ahora unas frases para ser reflexionadas:
«Si la castidad no fuese una virtud, sin embargo, sería ciertamente una fuerza».
Jules Renard
«Quien al cielo escupe, a cuestas le cae».
Juan de Torres
«Trabaja en impedir delitos para no necesitar castigos».
Confucio
«El castigo entra en el corazón del hombre desde el momento en que comete el crimen».
Hesíodo
«Y el polvo se torne a la Tierra, como era, y el espíritu se vuelva a Dios, que lo dio».
La Biblia
TV NE CEDE MALIS.
─‘No cedas a los errores’─.
KWEN KHAN KHU
