L’individualité - V.M. Samael Aun Weor

Creerse uno, ciertamente es una broma de muy mal gusto; desafortunadamente, esta vana ilusión existe dentro de cada uno de nosotros.

Lamentablemente, siempre pensamos de nosotros mismos lo mejor, jamás se nos ocurre comprender que ni siquiera poseemos individualidad verdadera.

Lo peor del caso es que hasta nos damos el lujo falso de suponer que cada uno de nosotros goza de plena Conciencia y voluntad propia.

¡Pobres de nosotros! ¡Cuán necios somos! No hay duda de que la ignorancia es la peor de las desgracias.

Dentro de cada uno de nos existen muchos miles de individuos diferentes, sujetos distintos, Yoes o gentes que riñen entre sí, que se pelean por la supremacía, y que no tienen orden o concordancia alguna.

Si fuéramos conscientes, si despertáramos de tantos sueños y fantasías, cuán distinta sería la vida…

Mas para colmo de nuestro infortunio, las emociones negativas y las autoconsideraciones y amor propio nos fascinan, nos hipnotizan, jamás nos permiten acordarnos de sí mismos, vernos tal cual somos… Creemos tener una sola voluntad, cuando en realidad poseemos muchas voluntades diferentes (cada Yo tiene la suya).

La tragicomedia de toda esta multiplicidad interior resulta pavorosa; las diferentes voluntades interiores chocan entre sí, viven en conflicto continuo, actúan en diferentes direcciones.

Si tuviéramos verdadera individualidad, si poseyéramos una unidad en vez de una multiplicidad, tendríamos también continuidad de propósitos, Conciencia despierta, voluntad particular, individual.

Cambiar es lo indicado; sin embargo, debemos empezar por ser sinceros con nosotros mismos.

Necesitamos hacer un inventario psicológico de sí mismos para conocer lo que nos sobra y lo que nos falta.

Es posible conseguir individualidad, mas si creemos tenerla tal posibilidad desaparecerá.

Es evidente que jamás lucharíamos por conseguir algo que creemos tener. La fantasía nos hace creer que somos poseedores de la individualidad, y hasta existen en el mundo escuelas que así lo enseñan.

Es urgente luchar contra la fantasía. Esta nos hace aparecer como si fuéramos esto o aquello, cuando en realidad somos miserables, desvergonzados y perversos.

Pensamos que somos hombres, cuando en verdad somos tan solo mamíferos intelectuales desprovistos de individualidad.

Los mitómanos se creen Dioses, Mahatmas, etc., sin sospechar que ni siquiera tienen mente individual y voluntad consciente.

Los ególatras adoran tanto a su querido Ego que nunca aceptarían la idea de la multiplicidad de Egos dentro de sí mismos.

Los paranoicos, con todo el orgullo clásico que los caracteriza, ni siquiera leerán este libro…

Es indispensable luchar a muerte contra la fantasía acerca de nosotros mismos si es que no queremos ser víctimas de emociones artificiales y experiencias falsas que, además de ponernos en situaciones ridículas, detienen toda posibilidad de desarrollo interior.

El animal intelectual está tan hipnotizado por su fantasía que sueña que es león o águila cuando en verdad no es más que un vil gusano del lodo de la tierra.

El mitómano jamás aceptaría estas afirmaciones renglones arriba hechas; obviamente él se siente archihierofante digan lo que digan, sin sospechar que la fantasía es meramente nada, “nada sino fantasía”.

La fantasía es una fuerza real que actúa universalmente sobre la humanidad y que mantiene al humanoide intelectual en estado de sueño, haciéndole creer que ya es un hombre, que posee verdadera individualidad, voluntad, Conciencia despierta, mente particular, etc., etc., etc.

Cuando pensamos que somos uno no podemos movernos de donde estamos en sí mismos, permanecemos estancados y, por último, degeneramos, involucionamos.

Cada uno de nos se encuentra en determinada etapa psicológica, y no podremos salir de la misma a menos que descubramos directamente a todas esas personas o Yoes que viven dentro de nuestra persona.

Es claro que mediante la autoobservación íntima podremos ver a las gentes que viven en nuestra psiquis y que necesitamos eliminar para lograr la transformación radical.

Esta percepción, esta autoobservación, cambia fundamentalmente todos los conceptos equivocados que sobre sí mismos teníamos, y como resultado evidenciamos el hecho concreto de que no poseemos verdadera individualidad.

Mientras no nos autoobservemos viviremos en la ilusión de que somos uno, y en consecuencia nuestra vida será equivocada.

No es posible relacionarnos correctamente con nuestros semejantes mientras no se realice un cambio interior en el fondo de nuestra psiquis.

Cualquier cambio íntimo exige la eliminación previa de los Yoes que llevamos dentro.

De ninguna manera podríamos eliminar tales Yoes si no los observamos en nuestro interior.

Aquellos que se sienten uno, que piensan de sí mismos lo mejor, que nunca aceptarían la doctrina de los muchos, tampoco desean observar a los Yoes, y por lo tanto cualquier posibilidad de cambio se hace en ellos imposible.

No es posible cambiar si no se elimina, mas quien se siente poseedor de la individualidad, si aceptase que debe eliminar, ignoraría realmente qué es lo que debe eliminar.

Empero no debemos olvidar que quien cree ser uno, autoengañado, cree que sí sabe lo que debe eliminar, mas en verdad ni siquiera sabe que no sabe; es un ignorante ilustrado.

Necesitamos “desegoistizarnos” para “individualizarnos”, mas quien cree que posee la individualidad es imposible que pueda desegoistizarse.

La individualidad es sagrada en un ciento por ciento; raros son los que la tienen, mas todos piensan que la tienen.

¿Cómo podríamos eliminar Yoes si creemos que tenemos un Yo único?

Ciertamente, solo quien jamás se ha autoobservado seriamente piensa que tiene un Yo único.

Empero debemos ser muy claros en esta enseñanza, porque existe el peligro psicológico de confundir la individualidad auténtica con el concepto de alguna especie de “Yo superior” o algo por el estilo.

La individualidad sagrada está mucho más allá de cualquier forma de Yo; es lo que es, lo que siempre ha sido y lo que siempre será.

La legítima individualidad es el Ser, y la razón de ser del Ser es el mismo Ser.

Distíngase entre el Ser y el Yo. Quienes confunden al Yo con el Ser, ciertamente nunca se han autoobservado seriamente.

En tanto continúe la Esencia, la Conciencia, embotellada entre todo ese conjunto de Yoes que llevamos dentro, el cambio radical será algo más que imposible.

Psicología Revolucionaria, capítulo XV, «La individualidad».
Samael Aun Weor

0 Comments

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

A Individualidade

Att tro sig vara ”En” är verkligen ett mycket dåligt skämt; denna fåfänga illusion finns olyckligtvis inom var och en av oss.

Sorligt nog tror vi alltid det bästa om oss själv, det faller oss aldrig in att förstå att vi inte ens äger en sann individualitet.

Det värsta med detta är att vi till och med tillåter oss den falska lyxen att tro att vi äger fullständig medvetenhet och en egen vilja. Stackars oss! Så dumma vi är! Det råder inget tvivel om att okunnigheten är den värsta av alla olyckor.

Inom var och en av oss alla finns det många tusen olika individer, olika personer, ”Jag” eller folk som grälar med varandra, som slåss för att få den högsta positionen och som inte har någon som helst ordning eller harmoni.

Om vi vore medvetna, om vi skulle vakna upp från alla dessa drömmar och fantasier, så annorlunda livet skulle vara…

Till råga på vår olycka, hypnotiseras och fascineras vi av våra negativa känslor, självaktning och egenkärlek och tillåter oss aldrig att komma ihåg oss själva, att se oss så som vi är…

Vi tror oss ha en enda egen vilja, när vi egentligen har många olika viljor. (Varje Jag har sin egen).

Den tragiska komedin i hela denna ”Inre Mångfald” är förfärlig; de olika inre viljorna kolliderar med varandra, de lever i ständig konflikt, de verkar i olika riktningar.

Om vi hade en sann Individualitet, om vi ägde en ”Enhet” i stället för en ”Mångfald”, skulle vi också ha en kontinuitet i våra föresatser, ett vaket medvetande, en egen individuell vilja.

Det lämligaste är att förändras; vi bör emellertid börja med att vara uppriktiga mot oss själva.

Vi behöver göra en psykologisk inventering av oss själva, för att få reda på vad vi har för mycket av och vad vi saknar.

Det är möjligt att uppnå Individualitet, men om vi tror att vi har det, kommer en sådan möjlighet att försvinna.

Det är uppenbart att vi aldrig skulle kämpa för att uppnå något som vi tror att vi har. Fantasin får oss att tro att vi har Individualitet och det finns till och med skolor i världen som lär oss att det är på detta sätt.

Det är angeläget att kämpa mot fantasin, den ger oss intrycket av att vi skulle vara det ena eller det andra, när vi i själva verket är miserabla, skamlösa och ondskefulla.

Vi tänker att vi är människor när vi egentligen endast är intellektuella däggdjur som saknar Individualitet.

Mytomanerna tror sig själva vara Gudar, Mahatmor etc., utan att misstänka att de inte ens har ett individuellt mentalt sinne och en Medveten Vilja.
Egodyrkare avgudar sitt kära Ego till den grad att de aldrig skulle acceptera idén om en Mångfald av Egon inom sig själva.

Paranoiker, med den klassiska stolthet som kännetecknande för dem, skulle inte ens läsa denna bok…

Det är nödvändigt att kämpa på liv och död mot fantasin beträffande oss själva, om vi inte vill bli offer för konstgjorda känslor och falska erfarenheter som, förrutom att de försätter oss i löjliga situationer, hindrar alla möjligheter till inre utveckling.

Det intellektuella djuret är så hypnotiserat av sin fantasi att det drömmer att det är ett lejon eller en örn, när det i själva verket inte är mer än en ynklig mask i jordens lera.

Mytomanen skulle aldrig acceptera dessa ovannämnda påståenden; uppenbarligen känner de sig som Ärkehierofanter, oavsett vad man säger, utan att misstänka att fantasi är enbart ingenting, ”ingenting utom fantasi”.

Fantasi är en reell kraft som verkar universellt på mänskligheten och som håller den intellektuella humanoiden i ett tillstånd av sömn och får henne att tro att hon äger en sann Individualitet, en vilja, ett vaket medvetande, ett individuellt mentalt sinne, etc., etc.,

När vi tror att vi är en kan vi inte förflytta oss från den plats där vi befinner oss i oss själva, vi förblir i ett tillstånd av stagnation och slutligen degenererar vi, vi involutionerar.

Var och en av oss befinner sig i en viss psykologisk fas och vi kan inte lämna den såvida vi inte på ett direkt sätt upptäcker alla dessa personer eller Jag som lever inom vår person.

Genom den inre självobservationen kommer vi självklart att kunna se de personer som lever i vårt psyke och som vi behöver eliminera, för att uppnå en radikal förvandling.

Denna perception, denna självobservation, förändrar på ett fundamentalt sätt alla de felaktiga koncept som vi hade beträffande oss själva, och som resultat av detta bekräftar vi det konkreta faktum att vi inte äger en sann Individualitet.

Så länge som vi inte observerar oss själva, kommer vi att leva med illusionen om att vi är En och till följd av detta kommer vårt liv att bli fel.

Det är inte möjligt att ha korrekta relationer med våra medmänniskor, så länge vi inte genomgår en inre förändring i djupet av vårt psyke.

Varje inre förändring kräver en föregående eliminering av Jagen som vi bär inom oss.

Vi skulle inte på något sätt kunna eliminera sådana Jag om vi inte iakttar dem i vårt inre.

De som känner sig själva som En, som tror det bästa om sig själva, som aldrig skulle acceptera läran om de Många, vill inte heller observera Jagen och därmed blir varje möjlighet till förändring inom dem omöjlig.

Det är omöjligt att förändras om man inte eliminerar, men den som känner sig som ägare av Individualitet skulle, även om man accepterade att man bör eliminera, vara ovetande om vad det är som man bör eliminera.

Vi bör emellertid inte glömma att den som tror sig vara En, tror på grund av självbedrägeri att han visst vet vad som bör elimineras, men i själva verket vet han inte ens det.

Vi behöver ”avegosera oss”, för att ”individualisera oss”; men för den som tror sig äga Individualitet är det emellertid omöjigt att kunna ”avegosera sig”.

Individualiteten är helig till hundra procent; sällsynta är de som har det, men alla tror att de har det.

Hur skulle vi kunna eliminera ”Jagen”, om vi tror att vi har ett enda ”Jag”?

Förvisso kan endast den som aldrig har iaktagit sig själv på allvar, tro att han har ett Enda Jag.

Vi bör emellertid uttrycka oss mycket tydligt i denna lära, eftersom det finns en psykologisk risk att förväxla den sanna Individualiteten med idén om någon typ av ”Överjag” eller något i den stilen.

Den Heliga Individualiteten är något helt annat än varje form av ”Jag”, den är vad den är, vad den alltid har varit och vad den alltid kommer att vara.

Den sanna Individualiteten är Varat och Varats anledning till att Vara är själva Varat.

Skilj mellan Varat och Jaget. De som förväxlar Jaget med Varat har förvisso aldrig iakttagit sig själva på allvar.

Så länge Essensen, medvetandet, fortsätter att vara instängt bland hela denna samling av Jag som vi bär inom oss, kommer en radikal förändring att vara mer än omöjlig.

Revolutionerande Psykologi, kapitel XV, “Individualiteten”
Samael Aun Weor

0 Comments

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*